Bruno Beige

Du tänkte att jag borde eller kanske till och med skulle. Och det senast med det snaraste. Jag trodde att du skulle idag eller allra senast i morgon. Du blev irriterad, jag förstod inte på vad för vi båda glömde bort att säga vad. Det är faran med att ta för givet.

Som pedagog kan man ibland få frågor från föräldrar som är svåra att svara på. -Hur står du ut? Inte helt rätt att svara ärligt på utan att hamna i en inre konflikt. För någonting får mig att tro att om jag sade sanningen så skulle föräldern bli orolig och arbetsgivaren sur. Därför trillar något brunt och beige ur munnen om att det kunde vara värre. Att allt är relativt och beror på vad man jämför med tillhör det osagda.

Föräldern tar sin representant för Sveriges framtid och går medan jag står kvar och funderar på var gränsen mellan lojalitet och självrespekt går.

Vi möttes av en lycklig slump på gatan för första gången på många år. Senast vi sågs var vi unga, nu medelålders män. Trots att åren gått och satt sina spår fann vi varandra snabbt, det var som igår. Luckorna, långa och många fylldes i och konturerna av våra liv målades upp med snabba repliker. Privata minnen blev till gemensamma minnen men tiden rusade och det blev snart dags att gå, att säga hej då. Vi bytte telefonnummer som lades till i mobilernas kontaktlistor med löften om att höras, snart, redan nästa vecka.

Visst, jag har lovat samma sak förut och så har även du men detta är ett löfte jag tänker hålla. För detta slumpartade möte fick mig att inse hur mycket jag saknat min vän utan att jag det visste. Nu vet jag

Drömmar om en blå himmel.

Besök bildligt talat

Mitt liv kändes grått och innehållslöst så jag dammade av och putsade rutan på tv:n. Det kändes som en rituell handling. Varde färg!

Visit scenic sunday

Filosofen filosoferade om mänskliga relationer och kom fram till följande konklusion. Relationsproblem beror på att människor förändras men glömmer bort att berätta det. Det skulle kunna förklara sjuårskrisen fast jag tycker det snarare lutar åt att vara ett kommunikationsproblem. Skalden å sin sida skaldade och ställde sig frågan, varför skola människor strida. Som pedagog anser jag att det inte är ens fel att två träter. Ibland är det inte ens fel.

Det tog månader av svett, mjölksyra och mentala bråck. Det hela var en paketlösning där även blodsmak, kramp och upprepade misslyckanden ingick som integrerade komponenter. Då jag valde extra allt ingick även tvivel på förmåga inför den självpåtagna uppgiften. Fast allt det där ligger nu bakom mig och känslan av eufori varade i runda tal tio minuter. Sedan började jag fundera på om jag var kapabel att bli ännu lite bättre. Bara lite till.

Ibland undrar jag varför jag tävlar med mig själv. För i långa loppet kan jag inte undgå att nå gränsen för min förmåga, att förlora. Och hur kul är det att konstatera, det blir inte bättre.