Bruno Beige

Som pedagog kan man ibland få frågor från föräldrar som är svåra att svara på. -Hur står du ut? Inte helt rätt att svara ärligt på utan att hamna i en inre konflikt. För någonting får mig att tro att om jag sade sanningen så skulle föräldern bli orolig och arbetsgivaren sur. Därför trillar något brunt och beige ur munnen om att det kunde vara värre. Att allt är relativt och beror på vad man jämför med tillhör det osagda.

Föräldern tar sin representant för Sveriges framtid och går medan jag står kvar och funderar på var gränsen mellan lojalitet och självrespekt går.

Filosofen filosoferade om mänskliga relationer och kom fram till följande konklusion. Relationsproblem beror på att människor förändras men glömmer bort att berätta det. Det skulle kunna förklara sjuårskrisen fast jag tycker det snarare lutar åt att vara ett kommunikationsproblem. Skalden å sin sida skaldade och ställde sig frågan, varför skola människor strida. Som pedagog anser jag att det inte är ens fel att två träter. Ibland är det inte ens fel.

Det tog månader av svett, mjölksyra och mentala bråck. Det hela var en paketlösning där även blodsmak, kramp och upprepade misslyckanden ingick som integrerade komponenter. Då jag valde extra allt ingick även tvivel på förmåga inför den självpåtagna uppgiften. Fast allt det där ligger nu bakom mig och känslan av eufori varade i runda tal tio minuter. Sedan började jag fundera på om jag var kapabel att bli ännu lite bättre. Bara lite till.

Ibland undrar jag varför jag tävlar med mig själv. För i långa loppet kan jag inte undgå att nå gränsen för min förmåga, att förlora. Och hur kul är det att konstatera, det blir inte bättre.

På grund av arbete, arbete och mer arbete samt byte från pc till mac tar den här bloggen höstlov i några dagar. Må gott, vi hörs!

Det befaras att svininfluensavaccinet kan leda till narkolepsi. Vad ska jag skylla på som inte vaccinerade mig. Luftburen smitta kanske. Vilket vore en bra ursäkt för mitt tillstånd av letargi. Det skulle kännas skönt att lägga skulden på någon annan för då kan jag slumra vidare med gott samvete.

Jag står still och väntar med stomatolskylt och Katarinahiss som fond medan de andra, statisterna fortsätter med sina liv. Där ser jag dig komma upp från Skeppsbron mot Söder och platsen där jag står. Lugn, för jag vet att våra skuggor kysstes redan innan vi möttes. Kanske är det sådant du vill höra mig säga fast jag ingenting sagt om vad jag vet. För ögonblick kommer och försvinner lika snabbt och tankarna tystnar innan orden blir sagda.

Trots det tror jag du förstår för du ler och tar min hand när vi tar den långa vägen, Katarinavägen hem. I ögonvrån ser jag våra skuggor förenas i en kyss.

Det är en bister sanning som inte går att komma undan. Det är dyrt att ha semester. Att stå med kontoutdraget i handen får mig att inse att jag och mitt kontokort bör ta en tids time out från varandra. Åtminstone till torsdags morgon.

Sunt förnuft har inget med saken att göra. Undrar vad det är som får två människor att dras till varandra. Just de personerna. Vad det är som får någon att släppa taget om sig själv och släppa in någon annan. Logik har inget med saken att göra. Det bara finns det, det som väcker ömsesidigt intresse. Vet inte vad som väcker nyfikenheten hos människor och får dem att kliva ut ur bakgrundsbruset och bli till individer. Till vänner. Det jag vet är att man får de vänner man förtjänar så jag måste vara en förträfflig person.